Tja fan....En enkel gubbe eller vad man ska säga.. som ja tycker ser kul ut. Man ska ej underskatta enkelheten!...
I lördags cyklade jag ner till matvarubutiken här där jag bor för att köpa nånting gott. Sen cyklade jag hem....Sedan när jag satt och softade framför tvn så ringde min mobil.
Det var en liten flicka som hade hittat min plånbok.
Förvånad som jag var och eftersom jag inte visste att den var borta, så sa jag "ahaa?" och "fan va soft! tack!" tills jag frågade var jag kunde hämta den.
Hon sa en adress, vilken jag kollade upp och genast cyklade jag dit. Utanför adressen stog dom två flickor som jag minns att jag hade cyklat förbi tidigare påväg hem från matvarubutiken.
Dom sa hej. Sedan räckte ena av dem mig min plånbok.
Jag tackade som fan och berättade hur jäkla glad jag hade blivit samtidigt som Jag tänkte på vad man kan ge i hittelön när man är luspank. Dom viftade på handen och log, gick lite mot dörren medans jag fortsatte att tacka dem. När jag förstod att dom ville gå in sa jag ett sista tack och vände på hojjen och cyklade hem Glad. Påväg hem tänkte jag på hur soft det är att det finns sådana som dem här två snälla flickorna. Tänk om alla var som dem
//
I söndags jag gick med Erik Josefsson på sysslomansgatan i Uppsala för att möta Viktor och Elof. Vi skulle träffas och käka pizza.
På vägen dit såg jag en jacka som hängde på en obefolkad busshållsplats.
Jag tänkte att det var en sånt här äkligt plagg som bara ligger på samma plats och skräpar hela tiden, vilket Erik också tänkte. Jag tog och provade den ändå. Erik sa att den var soft och jag tänkte att den kanske inte va så dum ändå. Sedan märker jag att det är nånting i fickan.
Jag känner i fickan och plockar upp en råfet mobil med touch-screen, som säkert kostar 4-5-6 tusen. Jag blir alldeles till mig och tänker "shit". Sedan stoppar jag ner den snabbt i jackan igen och går mot pizzerian. Erik tycker också det är cp.
Väl inne på Pizzerian och när vi hälsat, berättat, beställt och satt oss ned så plockar jag fram och visar mobilen för dom andra. Dom undrade hur jag skulle göra och det undrade jag.
Jag tänkte på hur soft det skulle vara att bara ta mobilen och tog fram flera anledningar varför jag kunde behålla mobilen. Sedan tänkte jag på hur dåligt och fel det skulle kännas att behålla den. Jag tänkte också på att jag fick tillbaka min plånbok av dom snälla små söta flickorna dagen innan och hur glad jag är över det.
Det var ju egentligen ingenting att fundera över.
När vi kom utanför pizzerian ringde jag ett nummer som var döpt till Hem i telefonboken på den fina touch-screen mobil jag hittat. Det var en kille som svarade. Jag prestenterade och förklarade mig och sa vart jag var nånstans. Vi mötes upp och han fick sina prylar, tackade och var glad. jag klämde ur mig att "ehh det var så lite så. ha det så bra." sedan så funderade jag litegranna men jag är glad ändå att jag lämnade tillbaka allt. fräscht! hoppas han blev glad. det blev jag iallefall.
I lördags cyklade jag ner till matvarubutiken här där jag bor för att köpa nånting gott. Sen cyklade jag hem....Sedan när jag satt och softade framför tvn så ringde min mobil.
Det var en liten flicka som hade hittat min plånbok.
Förvånad som jag var och eftersom jag inte visste att den var borta, så sa jag "ahaa?" och "fan va soft! tack!" tills jag frågade var jag kunde hämta den.
Hon sa en adress, vilken jag kollade upp och genast cyklade jag dit. Utanför adressen stog dom två flickor som jag minns att jag hade cyklat förbi tidigare påväg hem från matvarubutiken.
Dom sa hej. Sedan räckte ena av dem mig min plånbok.
Jag tackade som fan och berättade hur jäkla glad jag hade blivit samtidigt som Jag tänkte på vad man kan ge i hittelön när man är luspank. Dom viftade på handen och log, gick lite mot dörren medans jag fortsatte att tacka dem. När jag förstod att dom ville gå in sa jag ett sista tack och vände på hojjen och cyklade hem Glad. Påväg hem tänkte jag på hur soft det är att det finns sådana som dem här två snälla flickorna. Tänk om alla var som dem
//
I söndags jag gick med Erik Josefsson på sysslomansgatan i Uppsala för att möta Viktor och Elof. Vi skulle träffas och käka pizza.
På vägen dit såg jag en jacka som hängde på en obefolkad busshållsplats.
Jag tänkte att det var en sånt här äkligt plagg som bara ligger på samma plats och skräpar hela tiden, vilket Erik också tänkte. Jag tog och provade den ändå. Erik sa att den var soft och jag tänkte att den kanske inte va så dum ändå. Sedan märker jag att det är nånting i fickan.
Jag känner i fickan och plockar upp en råfet mobil med touch-screen, som säkert kostar 4-5-6 tusen. Jag blir alldeles till mig och tänker "shit". Sedan stoppar jag ner den snabbt i jackan igen och går mot pizzerian. Erik tycker också det är cp.
Väl inne på Pizzerian och när vi hälsat, berättat, beställt och satt oss ned så plockar jag fram och visar mobilen för dom andra. Dom undrade hur jag skulle göra och det undrade jag.
Jag tänkte på hur soft det skulle vara att bara ta mobilen och tog fram flera anledningar varför jag kunde behålla mobilen. Sedan tänkte jag på hur dåligt och fel det skulle kännas att behålla den. Jag tänkte också på att jag fick tillbaka min plånbok av dom snälla små söta flickorna dagen innan och hur glad jag är över det.
Det var ju egentligen ingenting att fundera över.
När vi kom utanför pizzerian ringde jag ett nummer som var döpt till Hem i telefonboken på den fina touch-screen mobil jag hittat. Det var en kille som svarade. Jag prestenterade och förklarade mig och sa vart jag var nånstans. Vi mötes upp och han fick sina prylar, tackade och var glad. jag klämde ur mig att "ehh det var så lite så. ha det så bra." sedan så funderade jag litegranna men jag är glad ändå att jag lämnade tillbaka allt. fräscht! hoppas han blev glad. det blev jag iallefall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar